Om man ska tro Nietzsche är bildkonsten, d.v.s. litografier, canvastavlor, etsningar och skojiga jpg-bilder som människor sprider på Tumblr och andra ställen på nätet, underordnad musiken. Det ska kanske tilläggas att på Nietzsches tid fanns inte företeelser som Rammstein, Eurovision Song Contest och dansbandsmusik.
Vad berodde då detta på? Nietzsche utvecklade en lära som kommit att kallas perspektivism. Enligt denna utvecklas alla idéer utifrån de skilda perspektiv som individer har. Frågor om sakers sanningshalt eller värde utgår från de skilda perspektiven, och ingenting kan därför sägas vara helt sant. Man kan från detta däremot inte säga att alla perspektiv är lika giltiga.
Nietzsche kan alltså sägas ha varit den första postmodernisten, eftersom postmodernisterna brukar hävda att det inte finns någon objektiv sanning, som existerar oberoende av våra olika uppfattningar om verkligheten om vad som är sant och skönt.
Vad har detta för koppling till musik och bildkonst? Jo, bildkonsten gör anspråk på att visa en objektiv bild av verkligheten. Tavlan Karl XII:s likfärd, målad av Gustaf Cederström 1884, kan tjäna som exempel. Den målades långt efter att den svenske kungen dödats i strid, och konstnären kan rimligen inte ha haft någon aning om hur det verkligen såg ut. Ändå blir målningen vägledande för hur man väljer att se på Karl XII, kriget mot Ryssland och mycket annat. Även om den utgår från ett subjektivt perspektiv är bildkonsten till sin natur objektiv.
Med musiken förhåller det sig annorlunda. Där uppstår allt inne i åhörarens hjärna. Och eftersom ingen hjärna är den andra lik så blir alla musikupplevelser annorlunda. Nietzsche ler i sin himmel.