Man kan tycka att musiker är mycket liberala. De brukar liksom inte ha något emot att en tondöv sjunger eller spelar ett instrument. Det handlar i deras fall om takt och känsla. Ju bättre, så att säga, man är musikaliskt, desto mer genomslag har man hos sin publik. Det handlar inte om vem som borde eller förtjänar beröm för sin musik. Det är helt upp till lyssnarna. Idag kan man till exempel skriva och framföra en hitlåt och samtidigt vara helt tondöv. De allra mest ödmjuka musikerna är trygga i vetskapen om att de har roligt när de spelar och att det är deras kall. Att någon annan artist skull tjäna mer än dem spelar ingen roll. Så är det inte med lyssnarna dock. Kulturen har nämligen konsumenter och de är inte bara kräsna. De är snobbiga med sin musiksmak. Den ska gärna spegla hur de vill porträttera sig som musikens konnässörer. I deras öron finns inte utrymme för skräpmusik.

Musikal-musik

En av de mest bespottade och älskade musikarter är musikalen. Den innehåller nämligen text och musik som enkom är producerad för att fascinera och underhålla publiken för stunden. Det är pampiga sång och dansnummer med stepskor och färgglada paraplyer i regnet. Även om många så kallade musikkännare är emot musikalmusikens estetiska värde har sånger från Mama Mia, Jesus Christ Superstar, Chess och Singing in the Rain producerat monsterklassiker som toppat många musiklistor.

Schlager-musik

Schlagermusiken är så nära plast och spektakel man kan komma i musikvärlden. Statligt producerat prål på bästa sändningstid är inget annat är bröd och skådespel för massorna. Men även schlager är en musikgenre som tagit sig in på mången topplista.

Hissmusik

Och till sist har vi hissmusiken som inte är så himla oomtyckt. Men den är gärna förlöjligad i olika intertextuella sammanhang och upptagen till populärkulturell musik-kult.

Det var en gång ett land där vintrarna var långa och mörka, självmordsstatistiken högst I världen, alla hade likadana kläder och alla lyssnade på samma musik. Men sedan hände något. Folk fick bredband.

Okej, det där var en sanning med modifikation. Men om du frågar någon som är född på sjuttiotalet eller tidigare och som någon gång i sitt liv arbetat på att bygga upp en subkulturell identitet så kommer de att få en viss bitterhet i rösten när de talar om ”dagens ungdom”.

Förr

Förr fick man jobba hårt för att skapa sig en identitet inom en subkultur, framför allt om man bodde på landet eller i en lite stad. Man läste utländska tidningar, som man kanske beställde genom att klippa ut talonger och skicka in. Om man ville lyssna på musik fick man köpa skivor på den lokala skivbutiken, och om de inte hade NWA:s Straight Outta Compton, Cockney Rejects The Power and the Glory eller Violent Femmes The Blind Leading the Naked fick man be skivhandlaren att beställa den. Det kunde ta tid att få in skivan, och det var sällan billigt. Kläder fick man handla när man var i Stockholm en gång om året.

Nu

Idag finns nästan all musik som givits ut på Spotify, och den som inte finns där går att ladda ned från andra tjänster för en billig peng. För att skapa sin stil kan man köpa streetwear online. Om man tidigare samlade på kepsar fick man åka runt på olika mässor, men idag går det att hitta hela sortimentet från New Era och andra tillverkare några musklick bort. Allt man behöver är internet.